2012 Idrottsskador på den straffrättsliga kartan

Opublicerad

Inga hänvisningar utan författarens tillstånd

 

 

Ari-Matti Nuutila

IDROTTSSKADOR PÅ DEN STRAFFRÄTTSLIGA KARTAN

 


1.      Vart är idrottsjuridiken på väg?

 

Vad är idrottsjuridik? Liknande frågor tas upp, bland annat om medicinsk rätt, medierätt, rättsinformatik och advokaträtt. Det är en genomgång av de juridiska problemen som växer upp inom ett livsområde. Idrottsjuridik har inga klara gränser. Den är inte baserat på ett specifikt rättsområde eller en viss uppsättning av normer. Den har inga egna allmänna doktriner eller rättsprinciper. Emellertid kan man i idrottsjuridik läsa de rättsliga problemen som uppstår i samband med idrott.

Idrottens självständighet och autonomi har betonats under lång tid. Det har föreslagits att idrotten är människornas fritidsverksamhet och associationsaktivitet utan formell reglering. Sport litar på sina egna regler som komplettas med idrottens egna disciplinära processer och sanktioner för överträdelser. Rättsordningen bestämmer bara breda ramar för vad som man får och inte får göra i idrotten. Idrottens normer är etiska normer som fastställts i idrottsverksamheten, som också tillämpar sina egna regler, kontrollerar verksamhet och sanktionerar överträdelser. Konstitutionen och grundläggande rättigheter garanterar associationsrätt och näringsfrihet till föreningar och företag inom idrott, på grund av vilket vi kan tala om idrottens autonomi.

Idrott har dock blivit en mångsidig juridisk fråga. Det som traditionellt hört till idrottens etiska regler, förstås allt oftare som juridiska problem. Sport har kommersialiserats och blivit professionellt. Arbetsrätt, skatterätt och handelsrätt kan inte begränsas utanför sporten. Europarätten gör inte mera en skillnad mellan idrott och de övriga underhållnings branscher. Domstolarna behandlar allt oftare konflikter i samband med idrottarens ställning och rättigheter i sin förening eller arbetsgivarföretag.

Av nationella rättsliga beslut är utan tvekan de mest kända klagomål, där en idrottsman har begärt ogiltigförklaring vid domstol av ett dopingbeslut av den nationella idrottsorganisationen. Idrottarens anställningsavtal har också utvärderats vid domstolar flera gånger. Vid EG-domstolen har den s.k. Bosman-domen haft en betydande inverkan på lagligheten av försäljning av professionella idrottarna från ett lag till ett annat. Idrottarens socialförsäkring beror på om ersättningen som idrottaren får är att betraktas som lön eller bidrag.  Man har varit tvungen att ge speciella regler om idrottarens rätt till pension och sjukförsäkring. Beskattningen av lön från idrott har behandlats flera gånger vid högsta domstolen i Sverige och Finland.

Vi kan beskriva idrottsjuridik också med rättsteoretiska termer stadgade rättsregler och soft law. Man brukar använda sådana exempel som lex mercatoria, lex digitalis och lex sportia för att beskriva hur allmänna lagar (t.ex. lagen om arbetsavtal) reglerar området på allmänt plan, men de kompletteras med mer specifika lagar (i Finland lagen om socialskydd inom sport) och, slutligen, avtalet emellan en enskild idrottsman och klubben, föreningen eller arbetsgivaren definierar hans arbetsrättsliga position. Man kan hitta analogier från näringslivets självreglering inom olika branscher och etiska standarder och styrelser som industrierna har grundat för självkontroll (Corporate Governance).

Det är tveksamt hur långt idrottens självständighet kan begränsas genom lag. Hur långt får vi helt enkelt lita på idrottens ”fair play” regler och dess kontroll och när har lagstiftaren behov och skäl att ingripa i föreningsautonomi? Frågan är inte ställts normalt in i denna form, och till exempel har Sverige förbjudit proffsboxning helt och hållet med lag. Man har också fastställt i lagstiftning krav på t.ex. hjälm i flera sportgrenar, förbjudit särskilda typer av klubbar i junior ishockey, reglerat tävlingskläder, utvidgat jämlikhetskrav speciellt till föreningsverksamhet, osv. Viktigare än fundera om det finns ”gränser” till lagstiftning är enligt min mening att förstå, att också idrottens egna regler är rättsliga av sin natur.

Självreglering kräver alltid institutionellt stöd. Självreglering måste vara effektiv för att den skall följas och för att vi kan prata om regleringen snarare än en rekommendation. Inom idrotten är i synnerhet tävlingsförbudet oftast viktigare än de rättsliga konsekvenserna av straffet.

Dessutom är sporten i sig ett vagt begrepp. Den första graden är lek, med lekens regler. Domstolen tar också dessa i hänsyn, om lek leder till personskador. I straffrättsjuridiken talar man om social adekvans av spelet. Den andra graden är konditions och motionsidrott. Vid bedömning av dessa måste man ta i beaktande de regler som gäller sportgrenen. Den tredje graden är tävlingsidrott, där man tillämpar nationella och internationella tävlingsregler av sportarten. Den fjärde etappen är professionell sport. Där tillämpar man därtill rättsregler om kommersiell verksamhet. Amatörregler har avskaffats stegvis i alla sporter. En symbolisk hörnsten för slutet av amatöridrott anses vara i 1992 vid OS i Barcelona där USA introducerade sin Basketball landslag, the Dream Team.

Idrottsrätten har utvecklats i många riktningar. En av de viktigaste förändringarna är att grundläggande och mänskliga rättigheterna är allt mer involverade i idrottens juridiska frågor. Grundläggande och mänskliga rättigheterna är den sammanhållande kraften av rättsystemet. Dessa kristalliseras i de principer och regler som skall följas också i områden där man inte ens nämnde grundläggande och mänskliga rättigheter för 20 år sedan.

Till exempel har kravet på en rättvis rättegång (access to court) aktualiserats inom idrott först på senare år. Regler av den internationella federationen kan inte hindra idrottaren tillgång till en domstol om han anser att exempelvis hans tävlingsförbud har behandlats få ett felaktigt sätt. Grundläggande principerna om en rättvis rättegång gäller också disciplinära förfarandena inom sport.

I vissa fall är idrottarens yttrandefrihet i fara. Före OS i Peking 2008 försökte vissa länder fatta avtal med idrottare för att de inte skulle delta i protester mot den kinesiska regeringen.

Val av de tävlande idrottarna för värdefulla tävlingarna börjar vara en juridisk fråga om jämställdhet som en grundläggande rättighet. Om idrottsförbundet gynnar en idrottare på andra än idrottsliga meriter, är problemet rättslig och inte bara en intern problem inom förbundet.

I behandlingen av dopning uppstår flera frågor om grundläggande rättigheter och mänskliga rättigheter av idrottaren. Idrottaren är t.ex. skyldig att ange alltid var han är under träningsperiod för överraskningstester. Han är skyldig att lämna blod och urinprov utan förvarning. Han är skyldig att rapportera om sitt hälsotillstånd. Alla dessa plikter kränker hans integritetsskydd. Utanför sport skulle sådana tvångsåtgärder naturligtvis behöva stöd från skriven lag istället för ett avtal mellan idrottaren och idrottsförbundet.

Det disciplinära förfarandet i dopningsfall är ett rättsligt förfarande och bör följa de grundläggande normer för rättvis rättegång. Den misstänkte ska ha rätt till försvarare, den misstänkte skall betraktas som oskyldig, etc. Disciplinära påföljder för dopning är hårda. Tävlingsförbud för flera år innebär näringsförbud för idrottaren. I många fall innebär det helt och hållet slutet av en professionell karriär. I allmän straffrätt skulle motsvarande sanktioner betraktas som exceptionellt hårda.

 

2.      Straffrättsligt ansvar för kroppsskada

 

Straffrättskipning har kommit till idrottsplatser. Etisk fair play innebär att idrottaren alltid ska ge sitt bästa, skall aldrig avtala på förhand om spelets eller tävlingens resultat, får inte själv slå vad om resultatet, får inte förbättra prestation konstgjord sätt med doping, får inte använda otillbörlig våld, sexuella trakasserier är förbjudna, motparten måste respekteras, domaren är intakt, osv. Som man kan redan se från listan, varje element av ”fair play” har behandlats i straffrättskipningen, när idrottare eller någon annan har anklagats för misshandel, vållande av kroppsskada, bedrägeri, narkotikabrott, läkemedelbrott, smuggling, förtal, osv. Mängden av rättsfall verkar bli större så småningom.

Sport har aldrig varit en ”vit fläck” på straffrättens karta. Traditionella brottsmål i sport är av två typer. Det första gäller bedömningen av våld i idrott. Det andra har gällt skadestånds- och straffansvaret av arrangören av evenemanget eller ägaren av tävlingsplatsen, on idrottaren eller en åskådare skadas eller avlider.

Denna artikel syftar till att kortfattat redogöra för situationer där straffansvar kan bli aktuell vid personskador i idrott. Den skiljer sig från tidigare artiklar på det sättet att jag begränsar diskussionen inte på ett traditionellt sätt till våld mellan två idrottarna. Åtminstone följande typ av ansvar är möjlig inom idrotten.

Diagrammet presenterar bara typiska fall. I alla exempel kan naturligtvis fler personer vara straffrättsligt och skadeståndsrättsligt ansvariga för personskador.


Straffrättsliga problemfall i idrottsskador

 

 

 

Straffrättsligt ansvar hos

Idrottaren förorsakar personskada…

… idrottaren

… arrangör av evenemanget el. dyl.

… coachen, lagledaren el. dyl.

… till en annan idrottare

Avsnitt 3:

a) Ishockey spelaren slår sin motståndare;

b) Rally co-driver dör i en krock.

Avsnitt 5: Travhästar kolliderar med varandra när ljuset plötsligt går ut på banan. Förarna skadas.

Avsnitt 4: Coachen utmanar ishockey spelaren att slå upp spelaren i motståndarlaget.

…till sig själv

-

Avsnitt 5: Backhoppare träffar en snö scooter som har glömts på landningsbana, och dör.

Avsnitt 4: Rallyförare är försedd med en felaktig bil. Föraren skadar sig i en olycka.

… till åskådaren

Avsnitt 6: Ishockey spelaren utlöser med avsikt pucken till publiken. En åskådare skadas.

Avsnitt 6: Rallybilen krockar i publiken. En åskådare dör p.g.a. bristfälligheter i rallybanans säkerhet.

Avsnitt 6: Som ovan, men en åskådare skadas i rally olyckan.

 

 

3.      Idrottaren förorsakar skada till en annan idrottare

 

I majoriteten av sportgrenar ansvarar idrottsmän för sinsemellan våld exakt på samma sätt som man ansvarar för våld annanstans. Ett baseball spel som avslutar på en punsch är inte ett straffrättsligt problem. I vissa sporter, särskilt i vissa lagsporter och kampsporter, är det dock tillåtet att komma åt motparten på ett sätt som normalt skulle bedömas straffbart. I några sporter hör våld till och med till naturen av sport (boxning, brottning och några av de andra kampsporterna); i en del av andra sporter är våld en biverkning av arten som man måste ta i beaktande (hockey, fotboll och liknande bollsporter som tillåter tacklingar).

Också i de sistnämnda sporter, som tillåter våld i viss mån, man kan tillämpa alla brottsbeskrivningar som skyddar liv och hälsa. Om resultatet har varit idrottarens död, kan gärningen bedömas som dödsvållande eller till och med dråp eller mord. Om resultatet är en kroppsskada eller sjukdom som inte är ringa, kan förövaren dömas för vållande till kroppsskada eller lindrig, vanlig eller grov misshandel. Oaktsamt förorsakande av ringa kroppsskador eller sjukdomar är inte straffbart.

Problemet är, varför och på vilka villkor våldet är tillåtet i de arter som har sina egna regler som tillåter fysisk kontakt. Det traditionella svaret har varit vederbörandes samtycke. Tanken är att idrottaren går med på att den personliga integriteten kränks då han träder till sportarenan. Boxare som träder in i någon ring och ishockeyspelare som glider in på isen ger på samma gång sitt samtycke till vad som följer av sporten. I modern straffrätt använder man inte mer detta sätt att motivera straffrihet av våld inom sport.

Det första problemet är att idrottaren inte samtycker till den slutliga personskadan, men oftast vill (och förväntar sig) att kunna undvika att bli skadad. Idrottaren utsätter sig enbart frivilligt till risker av sporten, inte faktiska skador eller sjukdomar. Ett annat problem avser icke-frivilliga sport. Till exempel idrott i militärtjänst och skolan skulle i princip vara helt och hållet utanför samtyckeläran. Alla skulle vara ansvariga utan undantag för alla skador som man har förorsakat i sporten, även om man skulle ha idkat sport enligt sportens regler. Det tredje problemet är att samtyckeläran inte kan tillämpas om skador är allvarliga eller om olyckan resulterar i någons död. Man kan ju inte samtycka på ett giltigt sätt till sitt eget dödande – oavsett om det gäller avsiktlig eller oaktsamt vållande av död. Tacklandet i ishockey som leder till förlamandet eller andra allvarliga skador till offret skulle alltså vara straffbart även om tacklandet skulle ha följt ishockeys egna regler.

De interna reglerna för sporten har ansetts utgöra en godtagbar standard på gott uppförande. Det är naturligt att tänka att förbjudet risk tagande till annans liv och hälsa börjar till exempel i ishockey när man börjar bryta mot sportens spelregler på ett ovanligt sätt som hör inte till sportens natur. Våld som hör till sportens natur faller utanför straffrättens gränser oavsett allvarligheten av skador. I litteraturen talar man om samma sak när man sätter gränsen på ”normala och naturliga regelbrott”. Vi talar här inte bara om en ad hoc ansvarsfrihet på grund av en rättfärdigande grund, utan om själva brottsbeskrivningsenligheten. Vi talar om inom vilka gränser spelandet är tillåtet oavsett oförutsedda (om än statistiskt förutsägbara) följder.

Hockey våldet har uppskattats i Finland i två av högsta domstolens prejudikat. I rättsfallet KKO 1996:74 hade ishockeyspelaren 2-3 sekunder efter domarens visselsignal slagit med hockeyklubban mot motståndaren, vilken som följd hade förlorat tre tänder. Hockeyspelaren ansågs ha orsakat skadan uppsåtligen, eftersom han hade haft tillräckligt med tid efter domarens signal för att sluta spela. Han måste också ha förstått att sådana skador förmodligen skulle uppstå. Han dömdes till böter för misshandel. I motiveringen står det att ”genom att delta i spelet kan en spelare också anses ha accepterat det faktum att han under spelets gång kan få olika, oftast mindre skador som kan orsakas av oregelbundna gärningar”. Straffrättsligt relevanta är därför bara gärningar, som ”uppenbarligen faller utanför normala händelser i spelet.”

I prejudikatet KKO 1997:129 från Finland behandlas våld i ishockey. A, som spelade offensiv, rusade bakifrån emot B, som försvarade sitt eget mål. A slog B tvärgående med klubban till nacken så att B hade varit medvetslös i ca 20 minuter och fick en hjärnskakning och andra skador. A:s lag hade sex spelarna emot B:s lag fyra spelarna på isen. Den finska högsta domstolen ansåg att A:s beteende klart överskred det vad som kunde godkännas i en normal spelsituation, på grund av sin intensitet. A dömdes till misshandel.

Dessa rättsfall illustrerar tydligt två väsentliga kriterier. Först av allt, om våld används efter att spelet har avbrutits (spelet har blåsets av eller perioden har redan slutat), betyder våld ofta straffbar misshandel, trots att våldet skulle ha sina rötter i den föregående upphetsade spelsituationen. För det andra, även om våld utövas under spelets gång, måste man fråga, om våldet tjänade spelets syfte. Om man använder våld t.ex. mot en ishockeyspelare som inte har pucken eller som inte annars är i spelsituation, kan brottsbeskrivningen av misshandel uppfyllas lätt.

Ett svenskt hovrättsfall (RH 1995:23) behandlade en fotbollsmatch där A hade uppsåtligen tilldelat B ett kraftigt knytnävsslag i ansiktet, vilket medfört att B tillfogats vissa skador m.m. och viss tid legat omtöcknad på planen. Domstolen konstaterade att redan genom att delta inom dylik idrottsutövning hade fotbollsspelarna i viss mån samtyckt till viss grad av våldsutövning. Inom fotbollssporten måste exempelvis risken vara stor att man får motta någon felriktad spark av en motspelare. Härtill kommer att stämningen under matcherna ofta är upphetsad. Dessa förhållanden gör att ansvar för brottsliga gärningar i dylika sammanhang endast bör bli aktuella när det rör sig om allvarligare överträdelser.

Våld mot person under sådan regelstyrd lagkamp som fotboll, när både spel och stämning blir intensiva, kan motivera ”tolerant straffrättslig bedömning; framför allt då fråga är om våld spelare emellan”. Till bilden hör att våldet brukar beivras disciplinärt inom idrottsrörelsen själv, något som också blev fallet här. Sådan tolerans präglar straffrättskipning såväl vid straffbarhetsprövning och brottsrubricering som vid påföljdsval och straffmätning.

En sådan toleransgräns måste uppenbarligen passeras då kampen avslutas. Hovrätten ansåg, att ”en motsvarande gräns – enkel och rimlig både att sätta och att förstå – kan dras där spelet blåses av”. Det synes endast ha varit undantagsvis, som detta gjorts i tidigare rättstillämpningen. Hovrätten ville hävda denna gräns genom att döma den åtalade till fängelsestraff.

Uppsåtsrekvisitet kan möta särskilda problem, eftersom våld ofta utövas i upphetsad och provocerad tillstånd. Vissa akademiska författare, särskilt i USA, har också slagit fast att om idrottaren har haft för avsikt att skada, så skulle hans gärningar aldrig vara tillåtna. Denna fråga saknar praktisk betydelse; nästan alla regelverk av sporter förbjuder avsiktlig skadande av motparten. Detta gäller även professionell boxning.

I vissa sporter och hobbys uppkommer frågan om gemensamt risktagande om en medlem av det egna teamet har skadat sig eller avlidit delvis p.g.a. vårdlöshet en annan medlem i teamet. Man deltar t.ex. i rallyt i ett team av föraren och kartläsaren. Man vandrar till glaciären i en grupp där alla har sina uppgifter. Man dyker i djupa havet och i grottor i grupper där en övervakar andra och ger bakgrundstöd. Gemensamt för alla sporter och hobbys är att faran – t.o.m. livsfaran – är ett väsentligt element av hela verksamheten. Denna fråga har kommit till den straffrättsliga debatten bara på 1990-talet och 2000-talet särskilt i Tyskland under rubriken ”Objektive Zurechnung” och i Norden under ”gärningsculpa”.

Gemensamt risktagande kan leda till ansvarsfrihet för rallyföraren om rallyförandet leder till krock där kartläsaren avlider. Ansvarsfrihet förutsätter dock, att döden är en följd av precis den risken som man har kommit överens om och inte en följd av ytterligare risktagande av rallyföraren själv. Föraren måste alltså hålla sig inom ramar av det gemensamt samförståndet av risktagandet, i detta fall de förut skrivna ”noter” till sträckan. Därtill också kartläsaren måste uppfatta risker ordentligt och utsätta sig för dessa risker frivilligt.

I litteraturen har man också krävt att riskerna inte får vara i förhandsbedömning så stora att det inte handlar om sport utan närmast kollektiv självmord. Man kan inte godkänna hur allvarliga risker som helst. Den s.k. ryska ruletten hör inte till straffri gemensam risktagande. Dessutom centralt är här (liksom i ishockey och liknande sporter), hur hänsynslös aktivitetens regler har brutits. Även om man skulle gemensamt och frivilligt ha fattat beslut att inte följa grenens regler och även om aktsamhetsregler delvis skulle vara oskrivna och basera sig bara på sedvana, regelbrottet måste vara acceptabelt i sin helhet. Å andra sidan, om man inte har brutit klart emot aktivitetens regler, straffansvar bör komma i fråga bara i undantagsfall.

I ett finskt fall angående rallys specialsträcka (KKO 1982 II 21) ogillade högsta domstolen åtalet om dödsvållande, då rallyföraren hade krockat och hans kartläsare hade avlidit. Föraren hade inte visats underlåta sådan uppmärksamhet som man kunde kräva från honom i tävlingssituation. Bilen hade körts i racing i en sluten grusvägsträcka, som under loppet inte hade hastighetsbegränsningar. Kartläsaren hade tillsammans med föraren på förhand planerat körsättet till ”noter” som föraren hade i stort sett följt.

Högsta domstolen hänvisade också i sina motiveringar bland annat att föraren, kartläsaren och bilen var utrustade med adekvat skyddsutrustning, kartläsaren var erfaren och fullt medveten om risker och både föraren och kartläsaren var utsatta till risker på samma sätt. Högsta domstolen ansåg också att en klar likgiltighet till kartläsarens liv och hälsa möjligen skulle ha räckt till straffansvar.

Man kan på ett liknande sätt bedöma andra liknande situationer. Farlig klättring, glacier vandring, bergsklättring eller andra ”survival games” kan leda till att en medlem i gruppen måste lämnas åt sitt eget öde. Om skaderisken från början inte var signifikant, om gemensamt risktagande är medvetet och frivilligt, samt om aktivitetens interna regler följs åtminstone ungefär, ansvar för dödsvållande kommer knappast i fråga.

Denna situation illustreras av det finska fallet från högsta domstolen KKO 1997:73. En dykarförenings medlemmar deltog i dykning i en grotta.  En dykare drunknade efter att han hade gått vilse från den övriga gruppen i det mörka och grumliga vattnet. Gruppen hade valt en ansvarig ledare till övningen i enlighet med Finska Dykarförbundets regler. Han hade försummat bl.a. att gå igenom på förhand med dykarna alla delar av dykningen, hade dykt också själv utan att ställa en företrädare på markytan, tillåtit dykningen för djupt samt misslyckats med att kontrollera att säkerhetsrepet används hela tiden av hela gruppen.

Dessa säkerhetsföreskrifter grundade sig inte på lag eller myndighetsråd eller rekommendationer. Positionen av den ansvariga ledaren baserade sig enbart på Dykarförbundets interna regler. Det handlade om en ganska farligt hobby, som den avlidne tog del i frivilligt och med full kunskap om riskerna. Dykaren var ganska erfaren, även om han inte hade tillräckligt erfarenheter om dykningen i grottor. Högsta domstolen ansåg att dykaren själv hade medvetet brutit mot säkerhetsföreskrifter och vanliga säkerhetsrutiner. Åtalet för dödsvållande avslogs.

 

4.      Coachen, lagledaren el. dyl. förorsakar skada till en idrottare

 

Tränaren, coachen, lagledaren och andra personer kan också vara ansvariga för idrottsskador. I det extrema fallet är det en fråga om anstiftan eller medverkan, till exempel om ishockeylagets coach uppmuntrar spelare att misshandla motståndarspelaren till sjukhuset. I detta fall är coachens ansvar för ishockeyspelarens gärning inte ett problem.

Å andra sidan är frågan svårare där ansvar bygger på vårdslöshet att skydda sina egna idrottare. Lagstiftningen om arbetsmiljö tillämpas inte fullständigt i idrott, och idrottsmannen är inte skyddad på samma sätt som en vanlig anställd skulle vara för att kunna arbeta på en trygg arbetsmiljö. Om fallet KKO 1997:73 (som beskrevs ovan) skulle ha uppkommit på ett sådant sätt att stadens räddningsstation skulle ha skickat dykare i djupt vatten i strid med säkerhetsbestämmelser för att utföra sitt uppdrag, skulle arbetsgivarens representant ha dömts till straff och arbetsgivaren skulle möjligen ha dömts till företagsböter. Den anställdes egna medvetna risktagande utesluter inte ansvar från arbetsgivaren. Skydd av arbetsmiljö beror inte på om den anställda har givit sitt samtycke till faror eller inte.

För att helt enkelt låta en vuxen idrottare ta medvetna och frivilliga risker för hans egen hälsa och liv är emellertid inte straffbart. Om en idrottsman väljer att ta risker för sin egen hälsa medvetet och frivilligt, coachen och arbetsgivarorganisationen är inte ansvariga för möjliga hälsoskador. Till exempel om coachen tillåter användning av dopningspreparat och till och med levererar ämnena till idrottsmannen, han blir inte ansvarig för personskador, utan snarare bara till smuggling och narkotikabrott.

Tränaren, coachen och andra personer kan bli ansvariga för personskador om de ger idrottaren bristfällig sportutrustning. Till exempel, om rallybilens bromsar är defekta och om detta leder till en olycka, det finns inte något hinder för att hålla den personen straffrättsligt ansvarig, som bär ansvar över rallyteamets utrustning i organisationen.

I dessa situationer kan det vara nödvändigt att använda i framtiden straffrättsligt ansvar för juridiska personer i större utsträckning. I Finland, Sverige och Danmark kan en idrottsförening i princip dömas till företagsböter, om verksamheten har styrts på ett oprofessionellt sätt som har lett till idrottsmannens skada. Böter har varit för små för att påverka verksamhetsutövarna och idrottsföreningarnas ansvar har inte granskats i domstolar alls.

 

5.      Arrangör av evenemanget el. dyl. förorsakar skada till en idrottare

 

Vårdslöst arrangemang av sporttävlingar kan leda till straffrättsligt ansvar, om vårdslösheten har bidragit till idrottsmannens skada. Högsta domstolens prejudikat handlar om skadestånd, men samma principer kan tillämpas också till straffrättsligt ansvar. Arrangörens ansvar liknar det ansvaret som ägaren av fastigheten eller byggnaden har för personskador.

Arrangören är skyldig att se till att idrottsplatsen är säker nog för idrottare och allmänheten. Lagstiftningen om arrangering av offentliga evenemang är entydig. Arrangören måste vidta åtgärder på förhand för att förhindra förutsebara skador. I evenemang som är särskilt problematiska från säkerhetens synvinkel (t.ex. motorsport), måste arrangören ta hand om brandsäkerheten och räddningstjänsten.  Polisen får meddela ytterligare föreskrifter om säkerheten eller till och med förbjuda hela evenemanget.

Framför allt är det fråga om respektive idrottsförbundets säkerhetsregler har följts eller inte. De flesta nationella och internationella idrottsförbund har sina egna regler om säkerhet på idrottsplatser. Därtill man måste ta i beaktande gängse och acceptabel sedvana på branschen om förutsebarhet av skador. Man måste fråga, hur de andra arrangörerna tar hand om säkerheten och om denna nivå kan betraktas som tillräcklig. Sedvanliga standarder är aldrig bindande till domstolen, men de har en grundläggande betydelse för rättskipningen.

Arrangörens ansvar för skador orsakade till idrottaren har behandlats särskilt i den finska högsta domstolen angående skidsport och skadestånd. I fallet KKO 1975 II 30 hade en skidåkare slagit sitt huvud i en järnstång som var på höjden av 165 cm. Stångens position ansågs inte ha varit förutsebart till skidåkaren och arrangörens ansvar kunde inte minskas med en avtalsklausul enligt vilken deltagandet i skidåkningen hände på egen risk.

I flera rättsfall har man justerat ersättningar p.g.a. den skadades eget vållande. I fallet KKO 1992:141 hade en slalomåkare fallit och skadat sig på vägen från en avgiftsbelagd skidlift. Skidlift operatören ålades att betala skadestånd, när den inte kunde bevisa att liftens säkerhet hade tagits tillräckligt i hänsyn. Ersättningens mängd jämkades eftersom den skadade och hans kompis var delvis skyldiga till olyckan.

Allmänheten uppmärksammade särskilt fallet KKO 1982 II 107 från den finska högsta domstolen. En tysk backhoppare kraschade i Lahtis på en snöscooter som hade glömts på landningsbanan. Skidhopparen dog senare av sina skador. Skadeståndsansvar åläggs ledaren av hoppbackens renoveringar, ledaren av tävlingen samt deras arbetsgivare (Lahtis stad och skidföreningen).

Skador i fritidsaktiviteter kan bedömas ungefär på samma sätt. Fallet KKO 1994:1 behandlade skolidrott. Eleverna hade spelat inomhus fotboll under idrottslektionerna, men hade kommit överens om att använda volleyboll istället för fotboll. Bollen träffade en elev i ögat, vilket skadades permanent. Eleven som hade sparkat bollen samt staden som arbetsgivare för idrottsläraren blev ansvariga för skadestånd, eftersom sparken hade varit olämpligt hård och läraren inte hade förbjudit fotboll spelet. Ersättningen jämkades på grund av den skadades eget vållande.

På samma sätt dömde högsta domstolen i fall KKO 2003:70 ägaren till en träningslokal till civilrättsligt ansvarig, när idrottaren skadades på en stegbänk. Kunden var en erfaren idrottsman och hans eget bidrag till skadan togs i beaktande i storleken av skadeståndet.

I Sverige är det i dessa situationer också möjligt att utdöma företagsböter. Senast detta hände, då en 8-årig pojke drunknade i en kommunal pool. Tomelilla kommun dömdes i tingsrätt vid sidan av skadestånd också till företagsböter eftersom simplats var bristfälligt övervakad. I Finland juridiska personens straffrättsliga ansvar kommer inte i fråga i sådana här fall.

I ett fall från 1998 i Landskrona två elever hade drunknat under utflykten till havet. Lärarna åtalades för att ha vållat elevernas död och inte ha haft ordentlig tillsyn av barnen under utflykten vid havet. I dessa fall resultatet beror mycket på hur medvetet lärarnas risktagande var. Jag går inte närmare till fallgruppen, eftersom utflykten inte kan beskrivas på samma sätt frivilliga aktiviteter som idrott.

 

6.      Arrangör och idrottare förorsakar skador till åskådarna

 

Arrangören av offentliga arrangemang är skyldig enligt lag att vidta nödvändiga säkerhetsåtgärder för evenemang där det finns risk för skador. Om ett evenemang, som visar sig vara hälsofarlig, har påbörjats, arrangören måste som sista utväg avbryta eller upphäva det. Ordningsvakt och polis har samma rättighet, om andra åtgärder inte är tillräckliga. Polisen kan också ge allmänna föreskrifter för att upprätthålla säkerheten och förebygga skador på hälsan. Arrangörens ansvar understryks av en obligatorisk ansvarsförsäkring för bland annat motortävlingar och hästtävlingar.

Arrangörens ansvar för skador till åskådaren har ofta behandlats i domstol. Vanligtvis orsakas skadan av en boll eller puck som har träffat en åskådare. Till exempel i det finska fallet KKO 1975 II 64 dömdes idrottsföreningen till skadestånd efter att en puck hade skadat en åskådare. Arrangören dömdes till ersättning, eftersom skadan hade inträffat under en ishockeymatch på ett typiskt sätt, den var därmed förutsebar, och föreningen inte hade visat tillräcklig aktsamhet i förebyggandet av skador av detta slag. – Å andra sidan i fallet KKO 1981 II 84 ansågs att en volleyboll över skenan under uppvärmningen var en oförutsedd olycka, vilket arrangören av evenemanget inte var ansvarig för.

Den största olyckan i den finska idrottshistorian ägde rum i Jyväskylä rallyracing i 1996 (nuförtiden Neste Oil Rally) där en åskådare dödades och 38 skadades när en rallybil störtade in i publiken. Fallet ledde inte till rättegång, eftersom enbart den danska rallybilföraren och hans kartläsare ansågs vara skyldiga till olyckan och eftersom också deras oaktsamhet ansågs vara lindrig. Det klassiska rally rättsfallet är mycket äldre, KKO 1972 II 97. En bil störtade till publiken i en hastighetstävling och störtade mot en bil av en åskådare. Arrangörerna var ansvariga för skadan, men inte racerförare, som hade följt tävlingens regler.

Arrangörens straffrättsliga ansvar har ännu inte behandlats i Norden. Väsentligt är att fråga vilka slags säkerhetsåtgärder arrangören har vidtagit, vilka slags säkerhetsplikter han har, och om åskådaren själv har tagit oförutsebara och medvetna risker.

Idrottsmannens straffrättsliga ansvar för skador på åskådaren bedöms på samma sätt som beskrevs ovan i avsnitt 3. Till exempel, om ishockeyspelaren avsiktligt och medvetet utlöser en puck till publiken och därmed skadar en åskådare, kan han självklart vara straffrättsligt ansvarig för misshandel. Situationen är annorlunda om skottet avlossas i spelsituation på ett sätt som tillhör spelets natur. Åskådaren har naturligtvis inte givit sitt samtycke till att skjutas med puck. Istället gäller frågan enbart om idrottaren och arrangören har vidtagit tillräckliga säkerhetsåtgärder.

I princip kan också ordningsvaktens ansvar komma i fråga. Hans position kräver inte att han riskerar sitt eget liv och hälsa, men å andra sidan får han inte vara bland de första att lämna lokalen så fort minsta incident inträffat. Om ordningsvakten t.ex. låter barn gå på rallybanan, kan han vara ansvarig för deras personskador. De här situationerna har inte uppkommit i rättspraxis.

I grova fall kan det vara tänkbart att även Polismyndigheten skulle bära ansvar för tjänstefel, om den inte har givit nödvändiga order till arrangören av ett offentligt evenemang. Detta skulle vara oerhört exceptionellt. Poängen är att arrangörerna är ansvariga för säkerheten vid evenemanget. Myndigheterna har sällan en verklig möjlighet att bedöma riskerna.

 

7.      Åskådaren förorsakar skada till åskådarna och idrottarna

 

De dramatiska händelser som inträffade år 1985 på Heysel stadion ledde Europarådet att utarbeta den första europeiska konventionen om läktarvåld och olämpligt uppträdande. Konventionen trädde i kraft 1985 och den utgör en av de europeiska pelarna i kampen mot detta fenomen.

Konventionen syftar i första hand till fotbollen men berör allmänt alla sporter. Det sporrar de deltagande staterna att vidta konkreta åtgärder avsedda att förebygga och kontrollera våld. I detta syfte innehåller den ett antal åtgärder, nämligen: nära samarbete mellan polismyndigheter inblandade, lagföring av brottslingar och genomförande av lämpliga påföljder, strikt kontroll över biljettförsäljningen, restriktioner för försäljning av alkoholhaltiga drycker, lämplig utformning och fysisk tyg av stadion för att förebygga våld och möjliggöra en effektiv kontroll av folkmassor och publiken säkerhet. Det föreslås också nya åtgärder för att identifiera och åtala de ansvariga.

Europarådet övervakar tillämpningen av de klausuler som anges i konventionen genom studiebesök i de olika stater som har ratificerat texten. Den insamlade informationen ligger till grund för utvärderingsrapporterna, avsedda att mäta framstegen i de olika länderna på detta område.

Europarådets konvention har ingen direkt inverkan på straffrätten. Den våldsamma gärningsmannen är straffrättsligt ansvarig för sina handlingar. Den brittiska regeringen agerade efter Hillsborough katastrofen 1989, då 96 fans dog. Den nya "lagen om fotbollpubliken" (Football Spectators Act), trädde i kraft redan samma år. Fotbollsvåld i brittiska arenorna minskade efter införandet av lagen och på 2000-talet en stor del oroligheter inträffar bort från fotbollarenor eller bort vid stora internationella turneringar.

Problemen är inte lika allvariga i Norden. I Sverige fotbollshuliganism blev ett växande problem under 1980-talet, men våld på fotbollsarenorna minskade i slutet av 1990-talet då huligan företagen började arrangera sina slagsmål bort från fotbollarenor och de vanliga supportrarna. Det mest kända fallet är från 2001, då 12 medlemmar i ett gäng förorsakade livshotande skador på supportrar till motståndarlaget. Huligan registret är en dansk register över människor som är ansvariga för eller dömts för vissa farlig brott mot person och som begåtts i samband med ett idrottsevenemang. Syftet är att förhindra att huliganer får tillgång till fotbollsmatcher och andra sportevenemang. Ett nationellt register förs av polisen med stöd av "lagen om säkerhet i vissa idrottsevenemang från år 2008.

 

8.      Andra brottstyper

 

Straffrätten skall tillämpas också i många andra sorters regelbrott i sport. Idrottsorganisationer kan göra sig skyldiga till bidragsbedrägeri, skattefusk, bokföringsbrott och annan ekonomisk brottslighet. Dessa kan även vara vanliga, om idrottslaget inte har lyckas i idrott och dess underliggande förening eller företag arbetar med förlust under en lång tid.

Till exempel en läkare, som skriver förbjudna droger till en idrottare, kan göra sig skyldig till narkotikabrott, läkemedelsbrott eller dopningsbrott. För läkemedelsbrott kan det räcka att din läkare ordinerar lagliga läkemedel utan medicinsk behov. Behovet att förbättra prestanda är inte ett medicinskt skäl for ett recept. Import, överföring och utlämnande av dopingmedel fyller dopningsbrottets brottsbeskrivning. Blotta användningen av dopningsmedel har dock lämnats till sportens egna disciplinära åtgärder (varning, och tävlingsförbud). Användning av dopning betraktas inte som bedrägeri gentemot andra idrottarna.

Domstolar har också behandlat förtal inom idrotten. I Finland högsta domstolens dom KKO 2005:137 ansåg travtävlingar där en förare gjort sig skyldig till förtal genom att kalla sin kvinnliga rival med sexuellt förnedrande uttryck. Föraren hade redan fått ett disciplinärt straff. Han hävdade att hans uttryck ”hade drabbats av inflation” och att inom idrotten får man smutskasta en konkurrent mer än i det vanliga livet. Högsta domstolen godtog inte förfarandet och hänvisade särskilt till jämställdhet och förbud mot rasism. Likadana argument, enligt vilka inom idrott annars olagliga gärningar har ”normaliserat sig” är ytterst vanliga.

Även spelbedrägeri är ett traditionell straffrättslig problem när ett lag eller idrottsman förlorar match eller tävling med avsikt, och förorsakar skada till spelföretaget genom att placera insatser emot sig själv. I Finland har flera baseballspelarna dömts till fängelsestraff då de hade enats i 1998 om resultat av fem matcher och hade placerat med stora insatser på vadslagning. I Sverige har man diskuterat om en ishockey match vid OS i Toronto i 2006 där det svenska landslaget förlorade matchen med avsikt, men händelsen ledde inte till åtal, eftersom antagligen ingen som visste om saken slog vad emot sitt eget lag.

Comments