2002 Får man dölja i utmätningen...

Ari-Matti Nuutila: Får man dölja i utmätningen och i beskattningen de medel som man fått genom ett ekonomiskt brott? In Petter Asp & Carl Erik Herlitz & Lena Holmqvist (red.): Flores juris et legium – Festskrift till Nils Jareborg. Göteborg 2002, pp. 559–566.



FÅR MAN DÖLJA I UTMÄTNINGEN OCH  I BESKATTNINGEN 

DE MEDEL SOM MAN FÅTT GENOM ETT EKONOMISKT BROTT?


 Ari-Matti Nuutila

 

 

1. Problemet


I Finland har det förekommit problem beträffande förhållandet mellan skattebedrägeristadgandet (strafflagen 29 kap. 1 §) och artikel 6(1) av den europeiska människorättskonventionen. I vissa fall har den åtalade hemlighållit i sin beskattning inkomster, som han har erhållit genom ett ekonomiskt brott – till exempel oredlighet som gäldenär (strafflagen 39 kap. 1 §) eller gäldenärsbedrägeri (strafflagen 39 kap. 2 §). Verkställande direktör av ett bolag kan ha lyft överstora konsultarvoden eller idkat försäljning i sin egen räkning utanför bokföringen före bolagets konkurs. När man underlåter att deklarera inkomster som man har fått på detta sätt, kan man under vissa förutsättningar bli åtalad för skattebedrägeri. Om man har eftersträvat en avsevärd ekonomisk vinning (i finsk praxis cirka 100 000 FIM) och brottet är grovt även i en helhetsbedömning av omständigheterna, kan frågan vara av ett grovt skattebedrägeri.

När VD:n senare åtalas för ett skattebedrägeri, kan han försvara sig genom att hävda, att han inte kan vara skyldig att deklarera sådan inkomst i sin personliga beskattning, eftersom uppfyllelsen av deklarationsplikten skulle i själva verket ha betytt att man var tvungen att förevisa bevis för sin egen skyldighet till ett tidigare brott. Man kan också hävda att förmögenheten som man erhållit genom brott är skattefri och faller sålunda utanför deklarationsplikten.

Samma problem kan anknyta sig till gäldenärsbedrägeri om VD som har begått gäldenärsbrott råkar ut för en utsökningsutredning (utsökningslagen 3 kap. 33 §) eller träder i en personlig konkurs. Undanhållandet av inkomster eller förmögenhet vid utsökningsutredningen eller vid den personliga konkursen kan fylla brottsrekvisitet för ett gäldenärsbedrägeri. Om den dolda förmögenheten är avsevärd eller om det gäller en inför domstol bekräftad bouppteckning kan brottet även anses grovt.

Det är viktigt att märka att till denna falltyp anknyter sig flera straffrättsliga problem som man bör hålla isär från varandra. För det första måste man fråga hur brotten individualiseras i ett tidsperspektiv. Om en VD eller en delägare som har haft ett bestämmande inflytande i bolaget har “fortsatt” sitt gäldenärsbrott i sin personliga utmätning, bör man fråga om gärningarna skall individualiseras som ett eller flera brott. På samma sätt kan man fråga om upprepat undanhållande av förmögenhet i olika utsökningsutredningar utgör ett eller flera gäldenärsbedrägerier.

För det andra måste man lägga märke till att dessa brott kan vara i lagkonkurrens. Man måste fråga om det senare gäldenärsbedrägeriet är bara en nödvändig eller regelmässig fortsättning till det ursprungliga brottet – eller borde man betrakta det som ett självständigt brott.

Efter att man har svarat på dessa frågor måste man även bedöma om den åtalade har fått en rättvis rättegång i brottmålet. Man måste fråga om den straffbelagda plikten att deklarera sin förmögenhet är i strid med den åtalades rättigheter. Enligt den europeiska människorättskonventionens artikel 6(1) “var och en skall, vid prövningen av - - - en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis rättegång”. Enligt den vedertagna uppfattningen täcker stadgandet den åtalades rätt att tiga och på andra sätt låta bli att medverka i utredningen av hans egen skyldighet till brott. Dessa två regler kan i allmänhet anses vara internationellt erkända standarder som utformar kärnan i artikel 6(1). Ungefär samma slags regel finns även i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (artiklar 14(2) och 14(3)(g)) och i den finska grundlagen (§ 21).


2. Individualisering av brott


Individualiseringen av flera gärningar utgör sällan ett straffrättsligt problem. För det första kan man behandla situationen där samma förmögenhet döljs i skilda insolvensförfaranden, till exempel genom att dölja samma förmögenhet upprepade gånger i utmätningen och till slut i den personliga konkursen. I allmänhet har man i Finland och Sverige ansett att varje gärning individualiseras som ett separat gäldenärsbedrägeri. Varje gärning är alltså ett självständigt brott, och preskriptionstiden för åtalsrätten löper separat för varje brott.

Tolkningen är väl grundad. Stadgandet om gäldenärsbedrägeri gäller expressis verbis undanhållandet av förmögenhet i vissa förfaranden. Om detta inte skulle vara fallet, befriade regeln beträffande verksam ånger gäldenären från ansvar för alla undanhållningsgärningar såvitt han vid det sista utsökningsförfarandet angav en ärlig deklaration (till exempel när avslöjandet av brottet i praktiken är säkert). Olika gärningar kränker eller befarar normalt olika borgenärers intressen. Framför allt är gärningarna i normala fall inte bundna till varandra tidsmässigt, och baserar sig inte på samma beslut att begå brott.

Detsamma gäller även de fall, där både det första och det andra brottet är gäldenärsbedrägerier, men gäller inte densamma förmögenhet eller gäldenär. Det första gäldenärsbedrägeriet har man begått genom att dölja bolagets förmögenhet i dess konkurs, till exempel genom att sälja bolagets produkter utanför bokföringen. De erhållna medlen döljs senare i den personliga konkursen, utmätningen eller skuldsaneringen. Det faktum att målsägandekretsen i dessa brott inte är identisk har i och för sig ingen avgörande betydelse. I praktiken kan bolagets konkurs och gäldenärens personliga konkurs knappast vara så nära varandra att båda gärningar kunde anses basera sig på samma beslut att begå brott. Därtill uppfylls brottsrekvisitet för båda gärningar klart med skilda åtgärder, vilka är vid det första brottet en felaktig edsavläggelse i bolagets konkurs och senare en annan felaktig edsavläggelse vid VD:s personliga konkurs. För det tredje bör man här också poängtera, att gäldenärsbedrägeri gäller enligt sin ordalydelse döljningsgärningar i vissa insolvensförfaranden. Alltså frågan är också i dessa fall om två gäldenärsbedrägerier.

Denna tolkning är till den åtalades fördel vad angår åtalsrättens preskriptionstid och grovhetsbedömning. Om alla brott skulle individualiseras som ett brott, skulle åtalsrätten för alla gärningar börja preskribera från den sista delgärningen. Också grovhetsbedömningen skulle vara en annan – i stället för till exempel två gäldenärsbedrägerier kunde det handla om ett grovt gäldenärsbedrägeri.

I detta sammanhang kan man anmärka att skattebrotten individualiseras på ett annat sätt i Finland. Skattefusk som har ägt rum under en längre tid har individualiserats som ett skattebrott, så länge som alla delgärningar utformat en oavbruten kedja. Om den skattskyldige inlämnar årligen falska skattedeklarationer, kan de rubriceras som ett grovt skattebedrägeri i stället för flera normala skattebedrägerier.


3. Lagkonkurrens


Enligt de finska lagkonkurrensreglerna borde ett brott som följer regelmässigt eller nödvändigtvis det ursprungliga brottet lämnas utan straff. Det är klart att till exempel förstöring av egendom som man erhållit genom brott inte är separat straffbelagt. Detsamma gäller om gärningsmannen har använt de medel han har erhållit genom brott. Om gärningsmannen för gäldenärsbrottet inte hamnar senare i personlig konkurs, är användningen av medel inte straffbar.

Situationen kan vara en annan, om gärningsmannen hamnar personligen senare i en ekonomisk kris och möjligtvis även i en personlig konkurs. Låt oss anta att VD:n först har lyft överstora arvoden från sitt företag utan ett godtagbart skäl, och därefter hamnar i personlig konkurs. Om VD hemlighåller de arvoden som han har lyft tidigare från företaget, kan han enligt min mening ansvara för både oredlighet som gäldenär (i förhållande till företagets borgenärer) och gäldenärsbedrägeri (i förhållande till sina egna borgenärer). Samma gäller den situation, där de överstora arvodena undanhålls i den personliga utmätningsutredningen.

De ovannämnda exemplar är ganska “akademiska”, eftersom i normala fall de medel som VD:n har lyft från företaget har sammansmultit med hans övriga förmögenhet. I praktiken är det inte möjligt att urskilja den egendom som man har erhållit genom brott från annan egendom. Det finns inte heller något behov därtill eftersom enligt den rådande sakrättsliga uppfattningen kan man inte urskilja från bankkontot “lagliga” och “olagliga” medel, och man kan inte hålla de medel man har fått genom brott isär från annan egendom.

Också tolkningen av skattebedrägeristadgandet har förorsakat lagkonkurrensproblem. I viss mån är det en smaksak om man bedömer fallen enligt lagkonkurrens eller enligt skatterättslig deklarationsplikt. Utgångspunkten är klar. Om gärningsmannen inte har fått till godo ett lagligt äganderättsförvärv, är han inte deklarationspliktig. Det här baserar sig bland annat i § 11 i förordning om införande av strafflag, enligt vilken genom vissa brott erhållen förmögenhet måste alltid återlämnas till den rätta ägaren utan lösen. Man kan sålunda säga att till exempel en stulen, rånad eller förskingrad förmögenhet inte är skatterättsligt deklarerbar inkomst eller egendom. Om den anställda VD:n förskingrar medel från bolaget, får han aldrig äganderätten till förmögenheten, och är sålunda inte skattepliktig för den. Detsamma gäller gäldenärsbedrägeriet.

Situationen kan vara en annan om egendomen har överförts med ett lagligt äganderättsförvärv, även om det senare kan återvinnas till konkursboet eller även om rättshandlingen skulle fylla rekvisitet för oredlighet som gäldenär. Själv ser jag inga lagkonkurrensproblem och VD:n skulle bedömas både för oredlighet som gäldenär och för skattebedrägeri, om han först lyfter överstort arvode i sitt företag och senare låter bli att deklarera dem i sin personliga beskattning. Förmögenheten har ju i detta exempel överförts civilrättsligt med en giltig rättshandling till VD:s ägande. Återvinningen eller möjligheten av ett åtal gör inte dessa rättshandlingar ogiltiga. Denna tolkning har fått stöd i Finland också i HD:s rättspraxis (HD 1980 II 124, 1981 II 179 och 1983 II 66).


4. Den misstänktas rätt att inte diskriminera sig själv


Det är viktigt att lägga märke till, i vilka situationer utmätningsgäldenären och den skatteskyldige skyddas enligt principerna om den rättvisa rättegången. Utgångspunkten i den europeiska människorättskonventionen är den åtalades rätt att inte diskriminera sig själv. Om personen redan har dömts på grund av oredlighet som gäldenär eller gäldenärsbedrägeri, får han inget skydd i ett senare utmätningsförfarande – inte ens när utmätningsborgenären är målsägande i den tidigare straffprocessen. På samma sätt kan man säga att om personen inte ens är ännu misstänkt för gäldenärsbrott, kan han knappast vid den personliga utmätningen eller beskattningen utgå från att han betraktas som en misstänkt eller åtalad för brott.

Den omständigheten, att personen som redan är dömd för ett gäldenärsbrott, är tvungen i ett senare personligt utmätnings-, konkurs- eller beskattningsförfarande avslöja sin egendom, är inte ett egentligt människorättsproblem. Den europeiska människorättskonventionen (artikel 6(1)) eller FN-konventionen on medborgerliga och politiska rättigheter (artikel 14) skyddar inte individen från utmätningsborgenären eller skattemyndigheter, utan säkerställer “den åtalades” rätt att inte bli tvungen att diskriminera sig själv. I detta hänseende kan den finska grundlagen (§ 21, rättskydd) ge ett mera omfattande skydd åtminstone inom ramen för dess ordalydelse. Tillsvidare har vi inte haft någon inhemsk diskussion om den här frågan.

Det fortsatta gäller straffansvaret för döljningsgärningen och inte det tidigare brottet. Frågan gäller: är personen, som döljer sin förmögenhet vid insolvensförfarandet, skyldig till gäldenärsbedrägeri, fastän han åtalas eller misstänkts samtidigt för gäldenärsbrott och fastän han med döljningsgärningen enbart vill undvika från att ge bevis till sin egen nackdel? Den europeiska människorättskonventionen kan naturligtvis inte tillämpas om personen döms på grund av det tidigare brottet, vars ekonomiska nytta han senare har dolt.

Rätten att inte diskriminera sig själv anses vara i kärnan av artikel 6(1) in människorättskonventionen, även om det inte uttryckligen har skrivits i konventionstexten. Stadgandets innehåll beskrivs i människorättsdomstolens praxis på följande sätt: “Reglernas förnuftiga betydelse är, inter alia, att skydda ‘den åtalade’ för osaklig tvingande av myndigheterna, och sålunda förhindra missbruk av rättssystemet mot målsättningar i artikel 6. Rätten att inte behöva diskriminera sig själv förutsätter särskilt att åklagaren i brottsmål bör skaffa bevis utan att använda sådant bevismaterial som man har fått genom tvång eller påtryckning av ‘den åtalade’ mot hans vilja” (Serves vs. Frankrike 20.10.1997 § 47, John Murray vs. Stor-Britannien 8.2.1996 § 45, Saunders vs. Stor-Britannien 17.12.1996 § 68, samt Quinn vs. Irland 21.12.2000 § 40).

Människorättsdomstolen har upprepade gånger tagit ställning till hur man skall tolka kriteriet för “den åtalade”. Utgångspunkten har varit att artikel 6(1) skall ges en självständig betydelse, som inte är beroende av nationell lagstiftning. I människorättsdomstolens praxis uttrycks saken genom att konstatera att med brottsåtalet i artikel 6(1) avses “en officiell kungörelse som den behöriga myndigheten har gett en privatperson innehållande ett påstående att personen har begått ett brott” (Serves § 47). Sålunda har det faktum ingen relevans att proceduren kallas i den inhemska lagstiftningen till exempel ett disciplinärt förfarande. Människorättsdomstolen har ansett till exempel en soldat vara “den åtalade” i artikelns mening, då han hade kallats som vittne till brottsmålsdomstolen, fastän han tidigare hade blivit hörd som misstänkt för detsamma brottet i disciplinärt förfarande och fastän flera vittnen hade ansett honom vara den huvudmisstänkta för händelsen. I detta Serves-fall ansåg människorättsdomstolen att personen var “den misstänkta” redan när han var kallad till domstol som ett vittne.

Det är skäl att ta avgörandet i beaktande i den finska rättsprocessen bland annat när man planerar vilka personer som man skall höra som vittnen i ett brottsmål. Om man har hört personen i förundersökningen som misstänkt är det väl inte skäl att höra honom som vittne i rättsprocessens början om hans processuella ställning kan ändras senare till den åtalade. Åtminstone bör man då uttryckligen poängtera till vittnet att han har rätt att inte diskriminera sig själv.

Det så kallade Funke-fallet (Funke vs. Frankrike 20.10.1997) var mycket liknande. Frågan gällde fransk tullagstiftning, enligt vilken tullmyndigheterna, som misstänkte individen för valutabrott, kunde förplikta vid vite den misstänkta individen att avslöja dokument över sina tillgångar utomlands. Vägran att avslöja dokument eller förevisandet av felaktiga uppgifter var ett bötesbelagt brott. Efter att Funke hade vägrat att utge dokument, hittade man sådana i husrannsakan. Funke blev dömd till böter på grund av sin vägran.

Det är viktigt att märka, att människorättsdomstolen avgränsade artikelns tillämpningsområde ganska snävt. Föremålet för tullmyndigheternas anspråk var dokument, som de “trodde att existerade även om de inte var säkra på det. Eftersom de var själva ovilliga eller oförmögna att skaffa själv dokument på andra sätt, försökte de tvinga sökanden [Funke] att själv förevisa bevis” på brott som han misstänks för (Funke § 44). Funke-avgörandet har klart en anknytning till en sådan situation där den misstänkta tvingas eller påtrycks med straffhot att förevisa bevis för sin egen skuld. Målsättningen var endast att skaffa nödvändiga bevis för straffprocessen. Funkes rätt till rättvis rättegång ansågs ha blivit kränkt.

Det är skäl att undvika dessa problem när man försöker avslöja ekonomiska brott med massiva och överraskande inspektioner. I Finland har polisen, skattemyndigheterna och utmätningsmyndigheterna i slutet av 1990-talet gjort gemensamma så kallade “överraskningsslag” till företag som de har misstänkt för ekonomiska brott. I yttersta fall har polismannen, utmätningsmannen och skatteinspektören samtidigt kommit till ett bolags VD:s rum för att fråga om bolagets affärsverksamhet. Om man i en sådan situation ljuger, kan det inte betyda ett skattebedrägeri (i förhållande till skatteinspektörens frågor) eller gäldenärsbedrägeri (i förhållande till utmätningsmannens frågor). Det skydd som den misstänkta har i förhållande till den närvarande polisens förundersökning utsträcker sig till alla tre samtidiga förfaranden.

Å andra sidan måste man påpeka att skatteförfarandet som sådant anses vara ett slags lex specialis: hela skatteförfarandet grundar sig på anmälan på eget initiativ, och straffhotet som gäller felaktig information till skattemyndigheterna är inte ett problem under artikel 6(1). Om den skatteskyldige ljuger under skatteinspektionen till inspektören kan han göra sig skyldig till skattebedrägeri. Men i detta exempel är det inte frågan om den brottsmisstänkta, utan den skatteskyldige.

Vilka slutsatser kan man dra från det ovan sagda? För det första är det klart att om gäldenären redan före förundersökningen av skatte- eller gäldenärsbrott har hemlighållit sin egendom vid insolvensförfarandet, är han inte en misstänkt eller “brottsåtalad” som avses i artikel 6(1) av människorättskonventionen, och han åtnjuter inte artikelns rättsprocessuella skydd. Insolvensförfarandet är inte en del av straffprocessen, utan ett verkställighetsrättsligt medel att förklara till borgenärer förmögenhetsställningen hos gäldenären. Syftet med förfarandet är inte att skaffa straffprocessuella bevis i en situation, där myndigheterna är ovilliga eller oförmögna att själv skaffa bevis för brottet. Gäldenären har inte heller fått en stämningsansökan från åklagaren enligt vilken han skulle ha gjort sig skyldig till ett brott när han skaffat egendom. Tvärtom, en klar majoritet av olika förvaltningsförfaranden faller utanför artikel 6(1) i människorättskonventionen.

Hur skall man bedöma en sådan situation, där gäldenären hemlighåller egendom vid insolvens- eller beskattningsförfarandet efter att man har påbörjat en förundersökning gällande förmögenhetsbrott? I ett sådant fall kan en snabb tillväxt i gäldenärens egendom faktiskt fungera som ett indiciebevis på ett tidigare ekonomiskt brott. Också denna situation torde falla vanligtvis utanför artikel 6(1), och gäldenären kan inte anses vara den misstänkta eller åtalade. Insolvensförfarandena börjar inte på myndighetsinitiativ, utan på borgenärers initiativ och för att trygga deras privata finansiella intressen.

Man kan naturligtvis också föreställa en situation där artikel 6(1) kan tillämpas. Där den myndigheten som förundersöker brott (närmast polis) skulle tvinga den misstänkta under förundersökningens lopp att bekräfta hans förmögenhet och dess ursprung i utsökningsutredningen. I en sådan situation kunde man säga, att den misstänkta är tvingad eller påtryckt att lägga fram bevis till sin nackdel.


 * * *


Nils har lärt mig under årens lopp med sin massiva produktion framför allt hur viktigt det är att ställa riktiga frågor och skilja olika frågor från varandra. Detta bidrag är ett blygt försök att demonstrera att ett sådant analytiskt forskningssätt är nödvändigt. Annars har Nils som person lärt mig många saker som har ingenting att göra med straffrätt och som inte kan behandlas i en vetenskaplig text. Gratulerar, Nils! 

Comments